Om att gråta

Det är bra att gråta.

Jag har gråtit för lite på sistone. Stängt av allt för att orka. För att inte vackla och ångra mig.

Igår kunde jag gråta utan att ångra mig. Eller i alla fall utan att något i grunden förändrades. Jag vågade erkänna att jag är rädd och osäker och att livet efteråt inte bara känns löftesrikt (för det gör det ju absolut) utan också skrämmande och otryggt. Jag vågade visa min litenhet och det var ok.

Idag gråter jag inte. Men det vemod jag känner får ta plats. Det är bra.