Jag är fången mellan rastlös leda och intensiv närvaro i stunden.Jag jobbar fokuserat en lång stund, skriver och njuter, känner hur roligt det är. Tittar upp och möter Lyckliga Kattens blick tvärsöver bordet. Klappar honom ömt över huvudet, han spinner och puffar på min hand. Njuter av den varma lena pälsen, kurret från hans hals och den lite fuktiga nosen som sniffar på min hand, ett lätt slick med den sträva tungan.
Och så förlorar jag mig i tankar och längtan och känner hur det börjar krypa i kroppen. Sen är inte nu och jag vet inte ens när det blir. Och även om nu-nu är ok så vill jag ju nåt annat.
Att lyfta blicken över nuet är på ett sätt nödvändigt. Jag måste känna doften av sen och möjligheterna för att inte få panik här och nu. Men samtidigt är det i det uppslukande nuet jag hittar mest frid. I att inte längta till nåt diffust sen.
Men svårt är det. När det finns så mycket att längta till.
2 kommentarer:
Gud, jag vet.
Jag vet.
Och känner igen mig i så mycket i dina inlägg.
Tack för att du delar med dig så modigt!
Mm, vet att du vet. Det är tungt och lätt på samma gång.
Jag tror att jag är en modig fegis. Rädd för så många saker. Men ändå vågar jag.
Skicka en kommentar