Jag märker att jag fortfarande inte riktigt kan skriva. Jag har blivit stum, orden kommer inte ut. Jag är rädd att såra, men framför allt är jag nog rädd att bli utsatt för tjugo frågor. Tänk om jag skriver nåt som Mannen inte förstår, nåt som sätter igång grubbel och gör att han bara måste veta och prata med mig. Oavsett vad jag vill.
Jag vill det ganska sällan. Eller rentav inte alls. Jag vill inte dela mina grubbel med honom eftersom jag inte litar på honom. Att han tycker det är sorgligt kan jag gott och väl förstå. Men den bristande tilliten handlar ju inte bara om mig, den handlar om honom också. Vad gör man när man önskar sig att någon ska våga närma sig, öppna sig? Tvingar man sig på och kräver visat förtroende? Nej, det är nog sällan en framgångsrik metod. Jag skulle tro att tillit är nåt som växer fram, som är evidensbaserat (för att använda ett inneord från samhällsdebatten).
Visa mig att jag kan lita på dig, ge mig har skäl att tro att jag kan grubbla högt med dig som åhörare. Få mig att känna lugn och trygghet. Lika mycket som jag ska släppa på min rädsla handlar det om detta.
Jag försökte i morse. Igen. Tvärs emot magkänslan som sa borde inte så gjorde jag det. Svarade på frågor. Sa nåt litet. Det gick inte. Mina trevande ord om vad jag känner och vad som händer möttes av insinuanta frågor om detaljer. Plumpt, dumt, okänsligt.
Jo. Jag borde förstå att han är ledsen och besviken och svartsjuk och inte döma så hårt. De väna tillskyndarna på hans blogg förstår ju det. Och visst, det gör ju jag med. Men jag är en människa jag med, med känslor och rädslor och litenheter. Jag kan också känna mig trampad på.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Följ magkänslan! Alltid! :-)
/Svante
Säger som ovan...följ magkänslan...det är över mellan er och han har ingen rätt att veta allt, att du ska berätta allt...för även om man är "vänner" så berättar man inte precis allt för varandra.Inte förräns man är trygg och tillit finns.Och så länge det inte går ut över barnet, så följ magkänslan, strunta i att han kritiserar det du skriver, anklagar eller vad som helst.Det är ditt space, dina tankar och ord.Här ska du få tycka, tänka, känna som du vill,hur du vill och när du vill.
Visst är han sårad, ledsen, arg, svartsjuk ect men det kommer gå över, han kommer sluta vara en barnrumpa men du måste stå på dig och som sagt...följ magkänslan!!!
Kram M
Jag förstår och känner igen mig mycket i det där. Att när någon går på och går på så brukar jag sluta mig ännu mer. Det är ingen bra metod att få mig att öppna upp och jag tror det funkar väldigt dåligt på andra också. Jag tror att kräva tillit fungerar lika illa som att försöka ge tillit när man inte alls känner det. Tillit på låtsas liksom. Och då undrar jag, precis som du, vad kan man göra för att själv bidra med uppbyggandet av tilliten? Vad är min del? För det är ju lite av ett önsketänkande att den andre både ska fixa sin egen tillitsbrist och dessutom att få mig att känna tillit. Jag tror att det enda man kan göra är att visa att man själv går att lita på. I alla läger. Och hålla fast vid det.
Sen det där med grubblandet. Sådant måste man ju kunna ha för sig själv. Dessutom så fungerar åtminstone jag så att om någon frågar något som jag inte har ett klart och tydligt svar på just nu så blir det svar frågaren får ett annat i nästa och nästa och nästa sekund eftersom det pågår en process hos mig. Rent konkreta och praktiska saker kan man kanske svara på, men tankar och känslor i process är nog svårare.
Man kan känna tillit till någon. Man kan få någons tillit. Men kräva tillit är fåfängt, fånigt och förutbestämt att misslyckas.
Som jag ser det innebär en separation, som i ert fall, att det praktiska måste man styra upp gemensamt, annars ska man låta varandra vara. Vara fria. Även när det sårar, för man är inte längre för varandra, man är för friheten. Det är ett beslut man tagit. Då får man följa det.
Tack allihopa! Ni är så kloka och fina och inspirerande!
Varm kram översändes!
Jag tror inte man behöver berätta allt för sitt ex. Jag tror till och med att man kan nöja sig med rent praktiska frågor som rör sådant man måste konversera om. Vem hämtar/lämnar barn, vem ansvarar för att det eller detta blir gjort kring gemensamma saker. Resten finns det ju en anledning till att du inte vill berätta och inte ska fortsätta dela.
Skicka en kommentar