Jag är känslig för kritik och blir lätt ledsen när folk påpekar att jag har gjort ett misstag. Speciellt när jag redan vet om det. Och så är det ju oftast.
Min mamma uppfostrade mig på samma sätt som så många andra skötsamma och ängsliga arbetarklasskvinnnor har gjort: det handlade om att vara skötsam och ordentlig, absolut aldrig slarva. Snäll och foglig och inte opponera sig. Beröm delades inte ut, men däremot fanns det alltid ett underförstått hot som gick ut på att om man inte skötte sig så skulle kritiken komma att vara skoningslös. Jag skulle få skämmas. Och dessutom, vilket förstås var ännu värre: mamma skulle få skämmas. För att hon hade en slarvfia till dotter.
Barndomens drillning har gjort att jag har höga krav på mig själv när det gäller skötsamhet. Att vara duktig och redig. Jag dömer mig själv mycket hårt när jag misslyckas. Andras dom ovanpå det blir ofta mer än jag kan hantera. Mannnens dom eller nån annans. Det spelar inte så stor roll.
Jag blir ledsen. Jag blir arg. Och det arga är förstås provocerande. Men det handlar inte om att jag inte håller med om kritiken, att jag vill förringa den eller ursäkta mig. Det handlar om att jag redan vet. Och att jag känner mig idiotförklarad av den som tycker att detta måste sägas när jag redan vet.
Men då glömmer jag en viktig sak. Den andre. Den som jag har sårat, svikit eller på annat sätt gjort fel mot. Denna någon kanske måste säga det, för sin integritets skull. Fast denna någon kanske fattar att jag redan vet.
Allt man känner och tänker måste inte sägas. Men vissa saker måste. Och det vill jag bli bättre på att hantera.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Jag tror att det inte alls handlar om att du redan vet att du du borde skämmas för att du felat, vilket du itne alls borde veta eller tänka.
Jag tror att det handlar om att du blandar ihop ditt värde med med dina handlingar. Alla är lika värda, vare sig man gjort gott eller ont. I sitt värde är människan okränkbar och du kan aldrig vara mer värd eller mindre värd.
Däremot kan man göra det som är mer eller mindre bra för sig själv och andra. Det är ju så klart mer eller mindre bra eller dåligt beroende på ur vilket och vems perspektiv man ser. När gott kommer ur det som varit svårt är det då dåligt? Livet är och meningslöst att värdera efter bra eller dåligt. Det är dessutom väldigt långt från att hålla sig öppen och ta emot det livet är, om man nu minns en munk i Tibet från tidigare inlägg.
Lägg inte så mycket vikt vad andra säger. Det är bara tyckanden. Du kan tycka som du vill. Det viktiga är vad du vill, vågar och lever.
Tycker jag =)
Bless, du missförstår mig lite. Jag är förvisso en pejlande människa som är mån om att hålla koll på vad andra gör och tänker. Framförhållning är viktigt att lära sig i för den som blir mobbad.
Men detta handlade just om att vara öppen. Att se den andres behov av att få säga ifrån. Att inse att det kan handla mer om honom/henne än om mig.
Du tycker det så det är ok =)
Skicka en kommentar