Jag har klämt två filmer nu. Först My big fat greek wedding som gick på teve och sen Alfie som jag hittade i DVD-hyllan här hemma (typiskt ett sånt där 2 för 99-köp).
Film nummer ett gick mig förbi. Lite flabbigt och fördomsfullt om greker i Chicago.
Film nummer två gjorde lite större avtryck. Om player-killen som säger (och säkert menar) att han inte vill såra någon och som just därför gör just det. Som gör sin bästa polares flickvän med barn. Och som till slut själv blir dumpad. Det är rätt åt honom. Självklart kan man tycka det. Men det är för lätt.
Kanske är jag förlåtande mot skitstövlar för att jag har gjort fel själv. Eller så finns det nåt annat skäl. Inte så att jag tror att folk kommer att ändra sig, att de genom att möta motstånd ska bättra sig. Nej, jag är nog rätt krass. Jag tänker snarare att det finns nåt vackert i oss alla. Och nåt fult också. Att vi är ganska lika egentligen, allihop.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar