Massor av saker att ta itu med: grubbel att göra, tårar att gråta - när de vill komma ut, samtal att ringa, brev att skriva, ledsenheter att skapa. Så är det att vara Lyckliga Hon nu idag, den här veckan.
Men det är annat också, att vara jag. Det är en skrattig tur på stan med Yngstabarnet, det är en bra dag på jobbet, det är ett trevligt telefonsamtal med en ny kollega, det en värmande, givande långchat med en tjejkompis.
Och det är lägenheter. Annonser, letande, tittande, funderande, budgeterande, möblerat eller inte? och en längtan efter solrosor på köksbordet. Sen. Och efter en egen säng och egen sömn. (Jag tror att jag är besatt av sömn.)
I allt detta finns en stor, allt överskuggande, längtan efter att få vara ifred med mig själv. Prata när jag vill, med vem jag vill. Vara tyst annars.
Jag vet vilka som finns där för mig. Mannen är en av dem. Men inte den enda och just nu inte den jag helst pratar med. Tyvärr. Ja, jag tycker också att det är tyvärr. Men så är det.
Han vill gärna att jag ska ta med mig mina grubbel till honom, gråta mot hans axel, bolla idéer till de jobbiga samtalen med honom. Han påminner om detta dagligen: att han vill mig väl, att han finns här, att han är en vän. Och det är jättefint. Om det bara inte vore för att jag är så trött på honom, mig med honom, oss.
Jag vill inte prata. Jag vill vara ifred. Och känner mig som jordens otacksammaste. Som inte tar emot, som inte pratar, gråter och faller. Men jag kan inte. Inte nu.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Jag minns det där så väl från min egen separation och även tiden innan beslutet var taget. Som att det låg en förväntan om att jag skulle vara tacksam för allt hela tiden. Lösningar som jag inte efterfrågat. Insatser som jag inte såg någon poäng med. Men likväl förväntades jag stå där och säga: Tack! Och gärna applådera också. Och se helst glad ut.
Men du vet, det är fullkomligt orimligt att man ska tvingas till att vara tacksam över något som man inte har bett om. Något som inte alls tillfredsställer ens behov - utan kanske snarare motverkar dem.
Skaka av dig tacksamhetsskulden och känslan av att vara otacksam och säg stopp. Tydligt. Rakt. Ärligt. Det är ju nu som du behöver rikta din energi tillbaka till dig - och ge dig själv det du behöver.
Känslan av att "inte vilja" räcker långt. Och behöver inte vridas och vändas på och analyseras, tror ialla fall jag. För det är nog just grubblandet om varför man känner som man gör när man tycker att man inte borde, som gör att man får dåligt samvete och inte ger sig själv plats. Om du förut känt att du inte fått rum i relationen till mannen, så tycks du nu göra det mot dig själv alldeles på egen hand. Begränsar dig. Sätter ett tungt ok på dig som du borde slippa bära.
Du vill inte. Oavsett om du kan eller inte kan, men du vill inte. Det räcker.
Tänk på dig själv i första hand!! Ny på din sida här...
// Sabina
www.mittlivsabina74.blogspot.com
Har varit bortrest ett par dagar och inte kunnat svara er. Det är så välgörande att lösa det ni skriver, att ni ser och förstår hur det känns när man sårar utan att vilja det. Och hur man kan anklaga sig själv för allt.
Jag försöker verkligen tänka på att det inte förbjudet att sluta älska, att inte vilja mer, att tänka på sin egen lycka. Att det faktiskt är en mänsklig rättighet och att jag inte är vare sig egoistisk eller otacksam.
Skicka en kommentar