Villkorslös kärlek. Det känner - antar jag - alla föräldrar för sina barn.
Jag älskar mina barn rent och utan förbehåll. Jag vill dem väl, förlåter dem vad de än hittar på, tar hand om dem med en självklarhet som jag inte känner för någon annan.
Men det är nåt annat också.
Jag pratade just med Spel, en gammal vän sen pluggtiden. Vi ringer varann alldeles för sällan, men har alltid haft en direkthet och en filterlöshet. Vi pratar inte strunt utan går direkt på pudelns kärna, kan man säga.
Vi pratade om min separation, han var förvånad och sa att han hade trott att vi var the perfect couple, att vi skulle vara ihop alltid. Jag bekräftade att vi också trodde det länge och så kom vi in på vad som gått fel och hur vi tänker kring detta att leva ihop. Samma frågor, de eviga, som vi alltid återvänder till. Vi tänker ungeär likadant där, Spel och jag.
Nytt sen senast är att Spel har fått barn. Så kom vi att prata om kärleken till Fru Spel och Mannen respektive kärleken till barnen. Villkorslösheten, allt det.
Och det var där Spel sa det nya, det som jag inte tänkt på innan. Det förgivettagande som finns från små barns sida. De räknar med en. Det finns inte på deras karta att man inte skulle finnas där, älska och vårda. Och den tilliten, det förgivettagandet, gör att man som förälder också blir helt oängslig. Man undrar aldrig om ens barn vill att man ska ta hand om det, om det älskar en. Man behöver inte söka sitt barns bekräftelse. Det är inte bara villkorslöshet, det är ultimat trygghet.
Med vilka andra känner man så?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Dig lägger jag till i min "läsvärda bloggar lista".. du skriver rakt och visar din sårbarhet! Uppskatttar och återkommer om det är okej!?
Min tanke om det villkorslösa är jag kanske inte den första att formulera. Men jag upplever att när jag villkorslöst gav mig tillåtelse att vara, att hela jag är ok, så kom också modet och kraften att välja en man, som är att lita på, att ge sin tillit till. När tilliten är hel, så känns krångel och miss i kommunikation bara som små bitar som en säkerhet på att den andra bara vill väl och vill vara med mig bär. För tillit är en modig, vacker, naken intill hudlös gåva och inget krav. Det kan inte krävas och som alla gåvor måste den förvaltas och värnas för att växa och leva.
För det som är en av vuxenvärldens stötestenar, är att tro och lita med mod, trots att någon någonstans avvisat vår tillit och tro på vilja väl. Och jag tror att det är relaterat att bli vuxen och mogen, att bli vuxen modig nog att tro och lita, lita utan att vara blind. Att se den andres svagheter, sina egna tillkortakommande och välja att stärka vällevnad, tror jag.
lionesse:
Tack för fina ord och vad roligt att du länkar till mig! Kommer över och hälsar på hos dig också.
Bless:
Jag tror att det är så. Känner att jag nog inte är där. Det finns för mycket ängslan och rädsla. Måste läka och bli stark och trygg. Sen så!
Du är så välkommen!
Skicka en kommentar