Ont

Vart tar man vägen med sig själv när det mesta som har med kärleken att göra bara känns kantigt?
När man är en sämre version av sig själv mot den man älskar
(och det vill man ju inte).
När man försöker förstå varför och samtidigt inte får (eller vill) landa i att det är hans fel.
I alla fall är det inte bara hans fel.

Vad spelar in?
Mamman som inte kunde visa kärlek?
Skoltiden som mest var sår?
Den stora broren som jag önskade inte fanns?
Som det inte fanns nån mening med.
Som det kanske hade funnits mening utan.

Allt det där är länge sen.
Får det lov att göra ont ännu?
Får det lov att spela roll ännu?

Jag är ensam.
I mitt kök med jobb och katt och
jag har ont.