Jag är förminskad. Av den här anonymiteten.
Den är förvisso nödvändig, jag hade aldrig i livet kunnatvågatvelat skriva såhär öppet och självutlämnande om läsarna hade vetat vem jag är. Det räcker så bra med den handfull vänner som vet om att min blogg är min. Att jag är jag, liksom.
Men jag är så mycket mer än det jag skriver här. Eller... jag vill så mycket mer. Vill skriva om saker som händer mig, i min omgivning, på jobbet, i min stad, i mitt liv på ett sätt som jag inte kan. Jag vill visa foton och prata kläder och hem och musik och en massa. Som inte går. För att jag vill vara anonym.
Kanske ska jag starta en ny blogg. Men jag vill ju att alla som läser ska hänga med dit. Och det. Går ju inte.
Vad ville jag ha sagt med detta? Nog... bara pysa lite frustration över att det finns så mycket i mig som inte kommer ut.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Lösenord på somliga inlägg kan göra skillnad!
Det där är ett allvarligt problem
Jag gav upp bloggandet eftersom det jag ville prata om var sånt som vissa spöken ur min förra grav kände igen, och sen var mailstormen igång.
Jag vill inte lösenordsskydda, jag vet ju inte vem som begär lösen då. Och grejen med en blogg är ju att den vänder sig till alla där ute och inte bara till mina polare.
Tänker vidare.
Oavsett var du kommer att skriva vill jag gärna följa med och läsa. Tycker du har vackra ord...
Vardagslyx:
OM jag mot förmodan skulle byta plats eller lösenordsskydda så LOVAR jag att berätta det för dig.
Skicka en kommentar