Att hon såg på men inget gjorde. Stod bredvid. Såg, visste.
Och kärlek som inte visades. Som nog fanns. Jo, det tror jag ju.
Men mest: att det aldrig varit möjligt att prata om det. Att inget nånsin har kunnat diskuteras. Inte barndomens eviga tältsemestrar. (Varma bilresor i Sveriges inland, norrut helst, sällan stränder och bad, mycket kyrkor och vattenfall). Inte de kläder jag fick. Inte det rum jag hade (genomgångs-, aldrig nån möjlighet att stänga en dörr om mig).
Inte då. Inte nu.
Varför höll hon Storebror bakom ryggen?
Varför gör hon det ännu?
Finns det en rädsla där också, mitt i allt?
Att hon känner att hon är beroende av honom? Hon har inte råd att stöta sig med honom?
Är han lättstött?
Är det så det är?
Kan hon inte ta upp saker med honom?
Inte det han gjorde mot mig, inte orättvisan runt huset, inget sånt.
Varför gör jag det inte själv då?
Varför vågar jag inte?
För att man inte ska bråka.
Inte om pengar (inte komma här och snika efter ett arv när man har det så bra som man har det.)
Som om det handlade om pengar.
Och inte om annat heller.
Framför allt inte om vad en storebror gjorde mot en lillasyster under en hel barndom.
Allt hånande, all rädsla. Och allt det fula.
Det finns ett livslångt underläge.
Som på ett märkligt sätt förstärks av det faktum att det bara finns inuti mig själv.
För till det yttre är det han som är misslyckad, inte jag.
Honom det är synd om. Inte mig.
Då kan man såklart inte komma dragandes med allt det fula.
Nu.
När det är synd om honom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Vad hände angående arvet och huset??
Finnd det någon möjlighet för dig at skriva ett brev till din bror? Antingen för att få en förklaring, eller för att få ur dig ditt hat...
Om han har gjort något olagligt, så finns möjligheter att göra en anmälan. Jag förstår dock att det skulle vara jobbigt och tungt, och kankse inte alls leda till att du mår bättre.
Kram!
Jag tror att det är intressantare om Lyckliga Hon faktiskt skriver den där boken om hur hemska allihopa var.
Det brukar ge en ett perspektiv som gör att det hemska gnagande kan, delvis i alla fall, läggas undan på sin plats, och i varje fall inte störa det närvarande så mycket.
Vill man inte planera att publicera kan man ju skriva skelettartade bryggor mellan detaljerade historier.
Själv är jag inte så intresserad av att se detaljerna, varför skulle jag det?? men jag är intresserad av hur skrivandet påverkar Lyckliga Hon.
Och, jag vill ändå uppmuntra till att skriva med gnetiga detaljer och att undvika den retoriska poesin. Alltså, lägg energin på innehållet, att det blir så rätt som det kan, och lämna språkets skönhet därhän.
Anonym:
Om jag gissar lite från berättelsen hittills så om det finns allvarliga olagligheter så är dom nog snart preskriberade, eller har redan preskriberats.
Detaljer? Jag vet vad som hände, både det olagliga och det som "bara" var elakt och fel i ett mänskligt perspektiv. Jag vet inte om min mamma känner till att det olagliga hände men jag vet att hon vet om allt det andra. Min bror var "Kung över Karlssons" (en term jag en gång läste i en artikel om barnpsykolgi) som liten och tilläts fortsätta vara det. Det skedde med hennes goda minne.
Detaljer om arv etc kommer jag inte att skriva om. Det är inte intressant och det handlar inte om pengar utan om känslan av att vara utanför. Och om att samma sak händer igen: Min bror hålls om ryggen av mamma.
Detaljer och skriva:
Hur mycket du än vet vad som hände så är det bättre att du skriver den där boken, än bara går runt med minnet och kunskapen i ryggsäcken.
Att tvinga sig själv formulera vad som verkligen hände hjälper till att ge perspektiv.
Jag tycker inte du ska blogga om det: formatet blir lite retoriskt poetiskt med nödvändighet.
Men jag tycker att du borde göra precis det du antydde: skriv böckerna med uppgörelsen med det som var. För New Folder, inledningsvis, så får du se vad du vill ha det till senare.
Just så. Gör jag. Poetiskt eller inte så känner jag att det är bra. Att skriva.
Skicka en kommentar