Saknar, längtar

Jag har fått en jobbdator. Eller… det har jag ju såklart haft länge, men en laptop. Har jag fått. Liten som attan och lätt som ingenting och med stor, stor skärm till dockningsstationen på kontoret. Så stor att man kan ha två fönster öppna bredvid varann och verkligen se båda.

Nej, jag är ingen teknisk pryl-nörd, det finns gott om andra i min närhet som fyller den kvoten. Jag är mer barnsligt fascinerad. Och så är det ju rätt bra att kunna sitta på bussen hem och blogga. Eller förbereda dagens möte, som är det jag egentligen ska göra nu. En ny möjlighet öppnar sig. Jag är på alla sätt och vis en skriva för hand-sort. Skriver sakta och illa på dator och älskar pennor och fina block. Typisk humaniorabrud ja… Men detta att kunna skriva blogginlägg såhär, texter som sedan bara kan kopieras in. Öppnar upp. För mer blaj kanske, men för mer på det hela taget. Och mer är bra när man har kramp.

Ensam var jag i förrgår och njöt stort av det. Men ensam är också en känsla i magen av saknad och den är inte lika skön.

Jag saknar Mannen, den bra, det bra. Efter resa och vardag. Längtar mig blå.
Jag saknar Genus. Bokade just en hiskeligt dyr tågbiljett för att kunna åka till henne en barnledig helg snart. Längtar mig grön.
Jag saknar mina andra vänner också. Gabbi, Smilgrop, Flora… Längtar mig gul.
Jag saknar min mamma. Den längtan har ingen färg. Den är för stor och svår.