Jag är magnetiskt elektriskt kär i min man. Hans hud får mina händer att le och min mun att sjunga.
Jag får inte nog, vill vara nära hela tiden. Jag smeker och snusar och andas in hela hans underbarhet.
Det är som om jag varit bortrest, i ett främmande land, under en lång tid. Nu är jag hemma igen och det är som med svält: först när man känner doften av mat, tar den första tuggan, känner man hur hungrig man är.
Jag har smekt och rört i monolog ett tag, han har rört vid mig mindre än när det var slut (förutom när vi haft sex då). Inför mig själv har jag skyllt på hans rädsla, att han inte vågar ge fullt ut eftersom han inte litar på mig, på att jag är här på riktigt och kommer att stanna. Men nu när barnen fått veta funkar inte den "ursäkten" längre. Nu är det på riktigt, ingen av oss skulle utsätta barnen för att rycka bort vi för dem igen, nu.
Så vad är det då? Varför byts rollerna? Varför är det plötsligt jag som inte får nog av hans kropp och njuter så jag blir knottrig av att röra vid honom och ligga nära. Stå nära. Sitta i hans knä. Och varför är det han som drar sig undan, tar emot utan att ge?
Ett prat vi behöver ha. Och har. Idag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Det du har gjort har satt sina spår. Såklart. Man kan inte bara sopa under mattan och förvänta sig att allt ska vara som förrut. Du har sårat honom. Rejält. (Jag vet att du vet.) Han behöver nog lite tid att, som du säger, våga lita på dig igen. Jag är så glad för er skull att ni har hittat varandra igen. Ärligt och uppriktigt är det vad jag har hoppats på hela tiden, då jag följt er. Ta väl vara på Er! Med någon ny kommer man in i vardag/tristess förr eller senare ändå.
Kram!
Skicka en kommentar