Modig eller rädd? Eller rentav feg?
Det finns de som tycker att jag är rädd, rentav feg, som blir vi med min man igen. Att jag kryper tillbaka in i relationell trygghet istället för att utvecklas som människa (som om det bara kan ske om man är singel, på egen hand). Att det var modigt och starkt att lämna. Många var de som peppade och hejade på när jag funderade på det och till slut "vågade" lämna.
Jag har funderat ganska mycket på allt detta. Ingen vill vara rädd och ännu mindre feg. Så det klart att det tar emot att häfta såna begrepp vid sig själv. Alla vill vi vara modiga och starka.
Så är jag en fegis? Var jag bara modig på låtsas? Ett tag, innan det blev allvar?
Eller är det modigare att erkänna att jag hade fel? Att följa mina känslor och välja den människa jag älskar. Att ge allt det vackra en chans till, jobba på det jag redan har istället för att söka efter nåt nytt. Att välja kärlek. Fast det kändes lite läskigt, fast det betydde att jag kunde bli väldigt sårad.
Och fast en massa människor kommer att säga att jag är en fegis.
Jag vet inte. Jag har inga säkra svar. Jag är rädd, ja visst är jag rädd. Hudlös.
Men jag känner mig väldigt modig också.
Jag är ingen liten lort.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Minns du att det var någon som för ett tag sen skrev att det - istället för att sticka - just precis är mycket modigare att stanna kvar och jobba på relationen.
Du är inte feg - tvärtom!
Tack!
Jo, jag minns och det är en av de saker jag verkligen tagit till mig.
Visst kan det vara sanslöst modigt att lämna! Det finns definitivt människor som "bör" lämna sina relationer. Men det betyder inte att det alltid är rätt att lämna/ge upp eller att man per definition är en fegis om man stannar eller återvänder. Det beror ju på relationens art, partnern man stannar hos och oddsen för att man ska må bra och vara lycklig med honom/henne.
Skicka en kommentar