Rädd för kärlek

Är jag en patetisk fegis?

Du är konstig, säger Mannen. Han är fortfarande lite i chock över att jag är tillbaka i vi. Han litar inte riktigt på mig, han bär på en liten rädsla för att jag ska ändra mig igen och inte vilja mer. För att han ska bli sårad igen. Han vågar inte riktigt lita och satsa.

Ibland undrar han om jag bara är rädd för ensamheten eller om det kanske är äganderätt jag visar. Så fort det dyker upp en intressant och intresserad annan vill jag ha honom tillbaka.

Jag har också undrat. Jag har utmanat mig själv och tänkt en hel massa på det. Hur är det egentligen? Rädd för ensamhet är jag inte. Jag har barnen och vännerna runt om mig och tycker dessutom om ensamhet (när den är självvald). Men äganderätten då - hur är det med den? Jo... det klart att det gör ont att se sin mans ögon glittra när han pratar om någon annan. Men kanske är det som nån sa att det är först då som man ser det fina. När jag ser honom vara sån som han var mot mig när vi hade det bra. När han såg på mig med glitterögonen, när han log bara jag kom in i rummet. Så som han gör nu. Igen.

Mannen, min älskade:
Jag är på ett sätt trygg i din kärlek men märker att jag har lätt att gå in i grubbel och undran. Läget är ju väldigt nytt, inget jag är van vid alls. Jag är rädd för kärlek. Ja, så är det. Jag är rädd och ovan. Rädd för att inte vara älskad men samtidigt rädd när jag är det. Rädd att förlora. Och rädd för det villkorade. Det som jag inbillar mig är villkorat, för att jag aldrig lärt mig att det ovillkorliga finns.

Rädd att älska också. Vet inte hur man gör. Hur man gör det lagom. Jag är vidöppen nu. Allt är blottat och jag går in med mycket mer än jag kan förlora. Jag satsar oklokt men kan inte annat. Jag älskar dig så gränslöst mycket.