Ska vi berätta för barnen att vi är ett par igen? Ja, såklart att vi ska! Men när?
Nu på en gång?
Eller när Han har flyttat och Yngstan har fått bo med oss varsin vecka eller nåt ditåt?
Eller ännu längre fram, när Han känner att han litar fullt ut på mig och jag inte längre är det minsta rädd att han ska ångra sig?
Vad skyddar vi dem för genom att berätta nu? Vad är vi rädda för?
En sak som oroar både mig och honom är att Yngstan inte kommer att förstå varför allt inte bara kan vara som vanligt då. Om nu mamma och pappa vill vara med varann igen, varför ska vi inte bo ihop då, alla tre, alla fem? För att vi sålt vår lägenhet? Jo, men sälj de två små då och köp en stor igen! Hur förklarar man för en liten tjej att det kanske är så att det är bra att vi inte bor ihop? Att vi kommer att ses men inte lika mycket som nu. Det är inte lätt.
De första dagarna efter vår reunion var vi överens om att inte berätta förrän vi var säkra. Barnen ska inte utsättas för nåt hattande. De ska veta vad som gäller. Men nu, när vi båda är säkra. Så känns det ju väldigt knepigt att gå runt och låtsas.
Som när jag i förmiddags kommenterade att en facebook-vän "inte längre är singel" och Yngstan undrade vad singel är.
Och jag sa När man inte är ihop med nån.
Jaha, som du och pappa då! Yngstan fattade precis.
Eh... ja, just det.
Hans blick över bordet. En blinking och ett glitter i fina ögonen när hon tittade bort.
Ja, det känns fånigt. Onödigt. Inget i världen skulle göra henne gladare just nu än att få veta. Och kanske inget i världen vara mer förvirrande än att vi ändå ska bo isär.
Hur väljer man sinnestillstånd åt sina barn?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Svåra frågor. Men det är fint att barnet har en mamma (och pappa) som är beredd att ställa dessa frågor till sig själv. Och beredd (föreställer jag mig) att bemöta vilka sinnestillstånd som än uppkommer hos barnet med närvaro, öppenhet och lyssnande. Det tror jag är det viktigaste.
Lycka till!
Svante
Det är väl aldrig lätt att ge andra råd. men kan det inte vara skönt att vänta? Det är väl ingen brådska? Om ni tänker dela resten av livet, så vad spelar en stund till för roll? Och skönt kanske för er själva att få känna att ni åxå funkar som egna och stabila individer, likväl som ihop. Att ni är fina vänner i botten påverkar nog bara era barn positivt.
Lycka till!!
Jag har läst på era båda inlägg många gånger om tillit osv. Jag vill bara säga att den dagen man väljer att gå in i relationen igen ligger ansvaret hos varje individ att gå in med tillit. Man är ALLTID två om en relation. Jag hoppas bara att Grubblande han kan släppa det gamla och ge det en chans utan att äga rätten att tvivla på dej. Det är från och med NU, hans ansvar att jobba med sin tillit. En relation handlar också om rätten att göra fel och bli förlåten! Det finns en gräns när man inte längre får tynga den andre för något som är passerat och utrett. Du har säkert saker som ger dej anledning att tvivla på honom. Alltså att brista i tillit om du blivit sårad. Han har valt dej och ni har valt varandra och det skapar nya möjligheter, men ni måste börja om. jag hoppas att grubblande han nu tar sitt ansvar och lägger det gamla bakom sej. Det handlar om att bestämma sig lika mycket som det handlar om känslor. Låt honom inte trampa på dej. Du förtjänar samma respekt som om du träffat någon där det inte funnits någon historia. Lycka till!
Jag skulle ju rekommedera att vänta med att berätta för barnen med tanke på att det bara är två veckor sedan du hade tankar om framtiden med en helt annan man.
Att ni väntar att berätta i två månader kan ju verkligen inte skada er relation, men det kan vara lite tid att låta allt det nya manifestera sig i den verkliga världen och inte bara i önskningar. När så all er lycka klarar av att levas två månader, när så ni litar på varandra så vackert som ni önskar i två månader, när ni så känner omsorg om ert vi och era barn i två månader, så skulle jag nog våga tro att det finns i den världen vi lever. Inte bara i den värld vi önskar oss.
Kanske är det dags att låta känslor mogna med tid, att bli mogen?
/bless
Oj, så massor på en gång! Jag svarar er en i taget.
Svante: Ja, ofta lyckas jag nog vara en mamma som möter mina barn där de är. Jag tror också att det viktigaste av allt är att man verkligen SER sina barn.
Vardaglyx: Vi hade tänkt vänta men det kändes fel att dölja lyckan för barnen. Att inte vara sig själv och sann mot dem man älskar mest kändes inte bra. Men det var inget självklart eller lätt beslut att ta.
Anonym: kul att du läser hos oss båda! Jag håller med dig om det individuella ansvaret, det har vi båda. När vi nu metaforiskt möts på Brooklynbron så är det bådas ansvar att gå in för detta med ansvar och vilja att jobba på relationen. Inte bara hans, inte bara mitt. Att förlåta det som varit och våga lite på detta nya och vackra.
Bless: Jag vill inte diskutera den man jag träffade, det är inte juste mot honom. Jag och han har pratat om vad som hände och han vet allt som finns att veta. Mer vill jag inte säga om det.
När det gäller att berätta eller inte: vi är säkra, det är inte det det handlar om. Oron nu gällde mer om vår dotter skulle kunna reagera med förvirring inför flytten, när hon vet att vi är ett par igen men ändå ska bo isär. Det handlar mest av allt om hennes mammighet och bindning till mig, att det skulle kunna bli fel.
Skicka en kommentar