Familjerådgivning. Ska vi gå i.
Men vi drar på det, båda två.
Blanketten ligger på mitt sängbord sedan... minst en månad i alla fall.
Vi kommer inte till skott.
Vi är nog rädda båda två. Att det ska bli fel.
Jag känner att det är ett laddat område och att det finns en massa förväntningar.
Och även. Är jag rädd för att börja gräva i sånt som jag tror är överspelat och utrett.
Att det ska visa sig. Inte vara det.
Att det ska bli ännu mer relationsprat/ält. Som jag inte vill ha. Inte orkar ha.
Genus och Popsnöret gick några gånger i vintras.
De bestämde att bara prata om relationen där.
Inte hemma. Bara den timmen i veckan.
Klokt tänker jag. Klokt tänkt. Så skulle jag vilja. Att det var.
Kan det vara så?
Vad kan jag göra för att det blir så?
Prata så klokt under timmen där att det inte behövs mer?
Räcker det?
Eller vad gör man?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Det är säkert jätteklokt att bara prata där. Men hur kan du skriva om familjerådgivning utan att kommentera det som mannen skrev om. Att du inte varit ärlig när ni gått förut.
Öhh, det har dom båda två kommenterat en hel del. Man måste inte redogöra för allt man sagt om ämnet hela sin karriär varje gång man berör ett återkommande ämne en gång till.
Det vore väl bra om dom provar igen.
Fast jag tror problemet är mycket prosaiskare och vanligare än dom hittills berättat, förrän Hon gjorde det alldeles nyss.
Anonym: Jag har skrivit om det förr och orkar faktiskt inte dra hela storyn varje gång. Nånstans utgår jag väl från att ni som läser vet.
Men för ordningen då: jag berättade inte för Mannen och vår terapeut att jag hade känslor för Rocky. Så.
Inte så lessna...: Jag tror att det är precis så. Jag är ält-trött och bävar lite. "Vet" av erfarenhet att relationsprat i den här relationen har en tendens att bre ut sig över allting.
en viktig del av relationsproblemet låter som om det handlar om hur du ska kunna ha en fast relation med schemalagt vardagsliv och ändå orka ha lust.
Se till att berätta om det.
En kvalificerad gissning: Rocky var en liten revolt mot det här
Inte så lessna...: Just det jag bloggade nu. Att jag inte fixar att vara krävd, tagen i anspråk. Att det är A och O för mig att jag får avgöra själv.
Vad Rocky var vet jag rätt väl. Inte så mycket revolt tror jag, utan mer ouppfyllda drömmar.
Lyckliga Hon:
Då får du försöka ta det lite längre, lite explicitare, för en relation är alltid schemalagd i någon mån.
Du måste alltså kunna beskriva hur den schemaläggningen kan se ut för att fortfarande medge att du kan blomma upp och vara dig själv.
Man får hoppas att du är tydligare i rådgivningen, då.
Och han måste ju få lov att uttrycka sin åtrå på något sätt.
...en relation är alltid schemalagd i någon mån...." ups, jag hoppade in här och kanske inte har följt hela resonemanget. Men det där lät instängt i mina öron. Det är väl därför jag är en kvinna som aldrig kommer att klara av fasta relationer i såfall. Förlåt Lyckliga hon att jag tog plats här.´Och jag är nog helt ute och snurrar. Men om du känner dig kvävd i detta kan jag förstå det.
Schemalagd relation. Hu! Gemensamma överenskommelser men också flexibilitet och kommunikation om det känns fel. Ja!
Anonym: You're most welcome! Ta den plats du vill, jag tycker om att får kommentarer och föra små samtal i den här lilla rutan.
Jag är väl där nånstans att jag har svårt för det schemalagda kraviga, samtidigt som jag gillar lugn förutsägbarhet. Jag är inte så himla förtjust i att planer ändras abrupt och nåt jag sett fram emot inte blir av. Men jag är också rätt anspassningsbar och "ognällig" om det bara finns en kommunikation om hur det ska bli.
Skicka en kommentar