Han kom hem till mig igår. Sent. Efter bio.
Vi hade bestämt att han citat skulle komma och sova hos mig.
Eller det var vad jag trodde i alla fall.
Klockan var efter elva. Jag hade hunnit somna.
Han trodde-ville-längtade efter en stund av vakenhet tillsammans.
Sex kanske.
Men annars bara lite gos och hångel.
Jag.
Sov. Och ville sova.
Han.
Kunde inte sova.
Gjorde en massa annat.
Inget konstigare än ett besök på toaletten. En påslagen dator - pip. En i golvet tappad mobil. Jag vaknade till varje gång. Jag brukar kunna sova trots ljud. (Gudihimlen, jag har ju tånnisar). Men i natt kunde jag inte. Spänd. Kände kraven.
Vaknade. Somnade om.
Vaknade igen.
Kände irritationen växa.
Imorse. Ingen bra morgon. Sömnbrist i hela kroppen.
Fan att det ska vara så svårt att vara särbo.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Jag har aldirg sovit gott med sällskap. Alltid på vakt. Men med min man nu, sover jag som medvetslös.
Så hörde jag en text rad...
När natten kommer, blir vi trygga i varandras andetag!
Så ska det vara.
Jag förstår att du känner krav, känner med dig, kommer ihåg.
Kanske en ypperlig regel, att inte sova över om man inte har _planerat lite vaken tid tillsammans. Kanske lika bra att gå hem till sig själv då istället.
Ni borde kanske vara isär lite mer nu så här ibörjan av ert särboskap. Inte för att komma isär, utan för att hitta er själva. Få ro i er själva, och känna att ni "äger" er själva.
igen.
Jag som är sambo sedan många år, och trivs mycket bra med det, tycker det är oerhört skönt när han är iväg på resa i jobbet några dagar, och jag får tillfälle att bara rå om mig själv. Gud som jag njuter av det, och jag sover mycket djupare.
Allt har sina för- och nackdelar, men ni har flyttat isär av en anledning. Hetsa inte med att flytta ihop igen. Det blir nog bara samma visa som innan. Om ni inte får tillfälle att hitta er själva först....
Vardagslyx: Jag brukar sova gott och är väldigt beroende av min nattsömn. Blir orkeslös och har lätt att bli ledsen om jag inte får sova. Oro kan ge mig sömnproblem och det är väl det jag känner nu. O-ro. Icke-ro.
Caroline: Tror på det. Som en del av lösningen. När man bor ihop kan man såklart komma hem och "bara krypa ner" men det tycks inte funka när man är särbo.
Emma: ja, så känner jag. Jag vill vara mer för mig själv och mer ensam med barnen. För att hitta det som är jag. För det var ju det som var anledningen till att det tog slut. Att jag var och är vilsen i vem jag är och mår dåligt av det.
Det kanske vore en bra ide att ta en månad, eller två då ni inte ses eller kommunicerar alls. Bara för att ni båda ska få tid att fundera på egen hand, finna er själva och komma underfund med vad ni (om ni?)faktiskt vill med den här relationen (och livet i övrigt).
Som det är nu så kommer ni nog att få svårt att fokusera på det långsiktiga då irritationsmoment som det här (eller tjat om sexlust, etc.) hela tiden kommer i mellan.
-Xerxes
nej. allihop. dom måste träna på att sova ihop. (inte tycker ni väl att man lär sig cykla genom att ligga stilla i sängen???)
LyckHon: ibland beskriver du en alldeles för välanpassat felande Man för att jag ska tro på det. Gör han verkligen så perfekta fel: en relationens framodlade emotionella antikropp?
Händer det kanske att du renodlar och anpassar din beskrivning för att understödja din avsikt med utläggningen?
inget fel i det, bara du berättar att det kan vara så. att alltid vara korrekt blir så långt och tråkigt... licentia poetica är det som medger att man alls skriver.
Andningskutym:
Kul att du skrev här. Hade missat det eftersom det var till ett såpass gammalt inlägg.
I alla fall: Ja, han gör så fundamentala fel ibland. Liksom jag. Eftersom vi reagerar på olika saker, förväntar oss/hoppas på saker som den andre inte är medveten om eller ens kan eller vill ge. Och för att vi är otydliga med vad hur vill tänker oss saker. I förväg. Och för att vi gentemot varann (inte mot andra) har en tendens att vara väldigt gnälliga, otåliga och oförlåtande.
Det som jag beskrivit den där biokvällen hände verkligen. Just så. Enligt mig.
Skicka en kommentar