Nu är det bestämt: jag ska åka till mamma snart.
En helg helg.
Det är pirrigt i magen.
Jag hoppas att Han inte kommer att vara där.
Att hon har såpass insikt.
Men jag räknar inte med det.
Jag vet inte alls hur det kommer att bli.
Kan inte riktigt se helgen framför mig.
Så mycket jag vill säga, prata om.
Så mycket jag är rädd att säga.
Så många minnen av att bli en annan.
I det där köket.
Nån liten.
Nån som inte bråkar.
Som är rädd för att uppfattas som fel.
Som en som tror att hon är nåt.
Som en nyfiken - förveten - sort.
Men nu måste jag.
Inte bråka. Men.
Fråga. Prata.
Jo, kanske bråka lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
lycka till.
Hoppas du kan lägga åtminstone lite till ro, och få det lite lättare med dina minnen sen.
Han == Storebror, antar jag??
Tack! Jag hoppas att jag kan vara mitt vuxna jag, den jag är i nu, när jag kommer dit. Att jag kan ställa frågor och att vi når varann som vuxna människor. Mamma inser också att vi inte har pratat med varann som vuxna på väldigt många år om ens nånsin.
Och ja, HAN är min storebror. Som jag hoppas slippa träffa. Eller i alla fall träffa så lite som möjligt.
"Ska jag slå han???"
"Ja gör det."
:-)
Nu är du äldre. Vägra gå i barndom. Stå upp och spotta tillbaka.
Jag ska göra mitt bästa för att vara precis den jag är. Mest stor och klok men lite grand liten och ledsen också.
Skicka en kommentar