Underbar helg. I staden där så många fina bor. Soliga gräsmattor, svala muséer, fikor i skuggan, vin på balkonger, en och annan cigg för mycket, gungade småbarn. Och samtal. Oändliga vindlande med nya och gamla vänner.
Men.
Ja, men. Mitt liv med Mannen består av men. Så känns det.
Men-et nu handlar om hans sveda i magen över att det var prick ett år sedan jag var otrogen och att det var tufft för honom att jag var tillbaka där, i samma stad samma helg. Trots att jag inte skulle träffa Rocky - och det visste Mannen om redan innan jag åkte - så står jag nu på nåt märkligt vis anklagad.
För att jag inte svarade på sms när jag satt på tåget hem (min mobil hade laddat ur)
För att jag inte svarade på den upprepade frågan om jag skulle träffa Rocky (vilken jag redan hade svarat på)
För att Mannen har fått för sig att Genus och Popsnöret inte vill träffa honom.
På det stora hela taget för att jag alls åkte dit istället för att sitta och hålla hans hand och trösta honom för att det var den helgen.
Är det rimligt? Är jag elak och ego som känner mig trött och matt av allt? Borde jag nåt jag inte gjort? Gjorde jag nåt jag inte borde?
Vad är det för fel?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
19 kommentarer:
Felet är väl uppenbart? Men du kanske inte vågar se svaret?
Han litar inte på dig. Är det konstigt? Jag tycer inte det.. Men jag är bara en utomstående känner varken dig eller honom privat. Men har följt båda era bloggar en lång tid. Alla ens beslut får konsekvenser. Ditt beslut om att vara otrogen har fått denna konsekvensen att han sen förlåter men inte glömmer verkar inte båda gott inför framtiden men jag förstår honom. Även om du bara har haft en trevlig helg med dina vänner, vilket är bra. Allt du kan göra är väl att försöka övertyga honom om att det är du och han nu.
Jag önskar er lycka till med eran framtid för ni verkar verkligen vilja ha varann, men man måste kunna glömma OCH förlåta.
vardagslyx: Jag vet inte riktigt vad du menar, men visst har jag mina funderingar kring vad felet är.
Anonym: nej, det är inte konstigt att han är rädd. Och det har jag ocksp sagt till honom, att jag förstår det. Men jag vet inte vad jag kan göra mer i nuet. Jag har redovisat varenda timme av min helg: var jag har varit, vilka jag har träffat, vad vi har gjort. Ändå räcker det inte. Det äter mig och jag får panik. Är det väldigt konstigt eller kanske en smula naturligt det med?
Felet är: Han Har Problem.
:-)
Faktiskt. Att det ska vara så svårt för en stackars karl att ta till sig att man inte kan veta allt om alla, och leva med det...
Å andra sidan ser jag att han minns det inträffade som att du och just precis de här människorna tillsammans genomförde ett avancerat bedrägeri, med honom som det bedragne, den värdelöse, den som hölls helt utanför, som alla skrattade åt.
Dags att desarmera nåt....
Att du redovisar hela det nuvarande är helt irrelevant, faktiskt. Här finns ett stort stycke dåtid att avtäcka och katalogisera och begrava i arkiven.
Han skriver ju dessutom om att han vill få vara liten och bli vårdad. Om just det här.
Ingen skrattade åt honom.
Vi har rett ut. Verkligen. Min stulna natt med Rocky är väl genomdiskuterad och allt som hände runt. Genus och Popsnöret förlåtna, jag förlåten, Rocky inget hot. Så har det verkligen känts och jag tror att Mannen håller med. Jag vet min skuld, tar mitt ansvar och skulle aldrig träffa Rocky om det kändes jobbbigt för honom. Men signalerna har varit: det är lugnt. Vad kan man då mer göra? Acceptera att han sms-bombar mig och om och om igen påpekar att han hade velat att jag var hemma med honom och höll handen istället för att träffa vänner.
Jo, jag tror ju mest att grabben har egna problem med sin självkänsla. Den måste han bygga upp bättre.
Nä, nu tycker jag att jag bryr mig för mycket igen. Ni speglar alldeles för mycket av mitt eget svunna helvete.
Sköt er!
Nej det är också naturligt att du känner så och det är så illa att det blir så. Du kan inte göra mer än du gör nämligen att visa att han kan lita på dig. Men det kommer att ta tid. Du ska inte sluta leva och vara med honom jämnt. För hur du än gör kommer han alltid känna det han känner så länge han inte vill/kan gå vidare och verkligen förlåta och stänga till det som varit. Men som sagt riktigt stark kärlek tar sig igenom det mesta. :)
Jeg har ikke lyst til å være så kategorisk. Det er alltid to sider av en sak, og årsaken til at du var utro har ikke vi noe med. Jeg tror det er viktig å IKKE stresse situasjonen med flere diskusjoner mellom deg og ham. Begge parter må kunne se hverandre fra avstand.
Säger som Jakob, man måste kunna se varandra från avstånd.
Man måste också lära sig att se framåt och gå framåt.
Kollar man bakåt och ältar allt det gamla hela tiden så kommer man bara bakåt och inte framåt och fastnar i allt som varit istället för att se det som kan komma framöver.
Jag tycker hans ältande tar för lång tid, visst att man inte glömmer men man måste vidare och lämna det.
Gå vidare för att komma någon vart idag och komma någonstans i relationen.
Så NEJ...du är inte elak som känner dig trött och matt av allt...och du ska få åka vart du vill oavsett vem som bor vart utan att behöva få dåliga vibbar från nån annan.
Du är myndig och gör vad du vill,åker vart du vill osv...
Du vill gå framåt men han vill stanna där ni var förut.
Don´t look back, there´s no future in the past...
Hej både Lyckliga Hon och Lyckliga Han.
Av egen erfarenhet av både att vara otrogen och att vara den bedragna, så tror jag ni behöver gå i parrådgivning(familjeterapi) för att få hjälp att reda ut, förlåta och lägga bakom, för att ni med nya tag ska kunna gå framåt och våga bo ihop som en familj igen. Som det är nu så är ni påväg rakt mot en skilsmässa, och massor med otrevligheter.
Kram till er båda.
och kom ihåg; det är aldrig ens fel att två träter.
Ni är så kloka allihopa! Ja, han har dålig självkänsla och jag är en anlednign till det. Men inte den enda. Och det är inte bara min uppgift att läka och lappa ihop. Han måste en del av jobbet själv. Ingen männsika orkar leva med att något man gjorde för länge sen och är förlåten för påverkar vardagen utan slut. Men jag tror inte att det är utan slut.
Det faktum att du tar åt dig så tydligt är väl ett exempel på att din egen självkänsla skapar massor av problem för er. Hur kan du bara skylla på honom? Ta ansvar för dig själv istället.
Ni behöver garantrat komma till familjerådgivning. Jag tycker ni skriver kloka saker bägge två, men möts ni?
Skärp er bägge två. Ni kommer att köra slut på det här annars. Vi är många som håller tummarna för er.
Han har sagt att han förlåtit dig och vill gå vidare. Då får han faktiskt ta och göra det också. Att han är så besatt över att du var och besökte vänner i en annan stad (oavsett vilken stad) visar med all önskvärd tydlighet att han inte har lagt någonting bakom sig. Han ältar fortfarande det gamla, vilket märks väldigt tydligt i hans bloggposter (rättare sagt, så framstår han i sina bloggposter). Det är Rocky hit, hur opålitlig Hon är dit och en allmän total osäkerhet.
Som det är nu så kommer han i slutänden inte att nöja sig med mindre än vad du gjorde med Barista - ett totalt avbrott. Du kommer inte att få träffa några som visste om affären med Rocky eller att åka till något ställe som är förknippat med någon som helst negativ känsla hos honom.
-Xerxes
Anonym: vad är det du tycker att jag ska ta ansvar för? Utöver det jag redan gör? Borde jag inte bry mig om eller reagera när jag får en massa sms med frågor om var jag är och vilka jag träffar och som påminner mig om vad jag gjorde för ett år sen. När jag är på en semesterresa till vänner. Jag tycker inte att det är ok. Mannen tycker inte själv att det är ok. Han ber om ursäkt för att han jagade mig med sin ledsenhet, att han inte höll hårdare i sin sms-tumme. Tycker du att det är ok?
Xerxes: Det är flera som säger samma sak som du. Deras erfarenhet är sådan: det är aldrig nog. Visst har jag ibland befarat att det ska vara så. Men det känns ändå inte så. Jag får träffa Rocky om jag vill, men Mannen vill veta om det. I förväg. Jag har gett honom veto-rätt, sagt att han får avstyra om det inte känns ok.
Det skulle vara pirrigt i hans mage men det skulle funka. Och det är sannerligen modigt. Tycker jag.
Anonym svarar här. Du skrev om att "han har dålig självkänsla". Skriv istället om dig och dina problem. Låg självkänsla verkar du också ha. Det har du till och med skrivit om. När jag läser era bloggar tycks du mig ha väldigt svårt att ta kritik och blir lätt sårad. Bara en reflektion utifrån vad jag läser.
Det som hänt har hänt och det är ganska orimligt tycker jag att kräva total tystnad om såna jobbiga minnen. De är ju en del av er gemensamma erfarenhetsbank. Hur ska ni kunna lära er av det om du vill agera som om det inte har hänt? Det är bara att acceptera och stå för det så glöms det gradvis bort. Tror jag.
Sluta skylla på varandra och börja skärpa er!
Ja, jag har ibland problem med min självkänsla, problem som bottnar i en trasig barndom och som till del förstärkts under min relation med Mannen. Det står jag för och tar mitt ansvar för. Jag vet att jag har lätt att ta illa vid mig och det vet han också. Jag jobbar på att bli bra på att säga ifrån på ett juste sätt och han jobbar (eller borde jobba) på att inet klaga och kräva så mycket.
Det som har hänt har hänt och kan inte suddas ut. Han måste få känna sig ledsen och arg över det men jag måste också få känna att jag blivit förlåten i handling och inte bara i ord, att vi kan gå vidare. Det är hans ansvar också om han vill leva med mig: att våga lita.
Jag är överhuvudtaget lite tveksam till det här att man ska kunna/ha rätt att bluppa ur sig varenda känsla man har precis när man har den, oavsett var och i vad partnern då befinner sig.
Skicka en kommentar