Tvättstugelängtan

Tvättstugan är rummet där vi ses. Där vi pratar, kramas, hånglar. Där jag gråter. Men mycket mindre nu, nästan inte alls.

Barnen vet inget och ska inte veta. Inte förrän vi är säkra har vi sagt. Men det är vi ju. Jo, men ändå... Det blir krångligt för dem, särskilt för lilla Yngstan som just vant sig vid tanken på mamma och pappa isär.

Så vi väntar. Och hånglar i tvättstugan under tiden.

Det blir mycket längtan mellan varven. Man kan ju inte sätta på tvätt hela tiden. Eller vika. Läpparna vill hans. Söker, smakar, vill inte sluta. Kroppen böjs mot hans. Händerna smeker och håller. Vill att det ska bli kväll varje dag. Men är samtidigt oerhört nöjd i nuet med alla barnen som spelar tevespel och myser och bara är nära mig.