Jag känner mig lugn och glad och nöjd. Som en spinnande katt. Som en varm boll av kärlek.
Det svider till av rädsla då och då. När det kommer varningar från hans vänner, människor som inte känner mig ett skvatt men som ändå har åsikter. När han blir lite vass i tonen på grund av det. Och när det kommer mail från Tonträff och han försvinner in i en bubbla där jag inte når honom, inte vill nå honom, där jag har bestämt att han ska få vistas utan att känna att jag blir ledsen över det.
Men i mig själv är jag glad och lugn.
Jag är en långklänning på julafton.
Jag är en fyndad 50-talsvas från Myrorna.
Jag är en liten lila spetstrosa.
Jag är köttbullar med rårörda lingon.
Jag är en kram till Äldsten innan han sticker ut med kompisarna.
Jag är ett levande ljus.
En spinnande katt.
En människa.
Ett liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag tror nog att du kan vara helt lugn. Trots mina ifrågasättningar, så är det nog ändå dig han älskar och vill ha livet ut. Det har han ju skrivit hela tiden.
Ja, det känns verkligen så nu. Kärlek är vackert och äntligen känns det bra.
Skicka en kommentar