Funderar vidare på vad det är som gjort att jag så ofta känt mig obekväm när jag har fått komplimanger. (Alltså... så ofta händer det ju inte, men ni fattar). Jag är ovan från början. I mitt barndomshem slösades det inte med beröm av något slag, allra minst när det gäller utseende.
Herregud, tösen kunde ju tro att hon var nåt. Det fick inte ske. Att tro sig vara förmer än nån annan var en stor synd.
Ja jag tar i. Och all utebliven bekräftelse berodde inte bara på det utan också på att min mamma var ovan. Hon hade inte heller fått veta att hon var älskad, söt, duktig. Mormor och morfar var snåla med orden och det gick i arv.
Jag trodde aldrig att jag var nåt. Så på det viset var min uppfostran lyckad.
Först nu, mitt i livet, vågar jag tro att jag är något. Ibland känner jag mig duktig på jobbet, verkligen känner. Ibland vågar jag lita på att människor tycker om mig. Att jag är snygg, rolig, trevlig eller nåt annat fint.
Jag är inte bara ovan vid att känna att jag är nåt. Jag är också ovan vid att ta emot. Komplimanger gör mig ofta generad. Särskilt om de rör mitt utseende. Jag blir glad inuti men vet inte hur jag ska förmedla det. Tack? Ja, det räcker. Men är så svårt.
En person i min närhet tyckte att min förra bloggtext var en stor håv. Det var inte avsikten, verkligen inte. Men det kom söta ord från Honom. Som jag tackade för. Men jag säger det gärna igen: Tack! Tack, fina du!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar