Inget fel på mig

Det är en sak jag inte förstår. Jag menar inte att skuldbelägga dig nu, men jag kan verkligen inte förstå. Hur kunde du tycka att det var fel på mig den där första tiden, när vi hade sex jämt, ville ha sex jämt, och hade det så himla bra? Varför började du klaga?

Jag vet att jag gjorde fel. Jag var omogen, liten och osäker och det var så dumt, så fel. Jag hade en massa drömmar, en massa saker jag ville göra, uppleva, med dig. Men jag var för klumpig för att säga det till dig på ett bra sätt. Vi hade det bra och jag blev ivrig och dum.

Så ungefär. Lät det i sängen igår när Mannen och jag pratade om vårt första halvår. Jag frågade lugnt och sorgset om hur det kunde komma sig och han svarade lika lugnt. Ett möte. En liten försoning.

Jag vill tro att jag kommer att uppleva bra sex och att den man jag delar upplevelsen med också tycker det. Att vi på ett ungefär är överens. Jag måste våga tro det.

Man kan prata om sex, absolut. Det är viktigt att prata. Men jag tror inte att man ska prata så mycket om det som vi har gjort. Och om man ska prata så måste det finnas mycket lyhördhet och fingertoppskänsla. Så man inte kör över varandra och befäster en samstämmighet som inte finns.

Jag känner mig återupprättad idag. Vi hade det bra, det var bra. Det var inget fel på mig.