Bekräftelse

Jag blir inte klok på mig själv. Hjulspåren är djupa, det vet jag. Men ibland märker jag att jag kör omkring i en gegga som jag inte visste fanns.

Bekräftelse. Detta ord som skavt i min och Exmannens relation så längre. Hans jakt på min. Och min obekvämhet inför hans av mig. Hans blick på mig, hans ord om mig. Som jag inte frågade efter. Jo, klart att jag blev glad när han sa att jag är vacker och sexig, men det blev emellanåt lite svårt att ta till sig det där. Jag kunde känna mig obekväm med att han så tydligt såg mig, för det tvingade mig själv att också se. Det blev ett sånt fokus på mig och mitt utseende att jag paradoxalt nog kunde känna mig osexig.

Samma med Rocky. Vad du är vacker! Längtar efter din läckra kropp. Ord, blick. Genans inför allt det där. Obekvämt. Fast roligt också. Dubbelt.

Nu inser jag vad det har gjort med mig. Jag har blivit van. Fast jag inte är helt hemma med det, fast jag ibland t o m tycker illa om det, så har jag blivit van.

Från Honom kommer ingenting. Och det är jag ju tacksam över på ett sätt. Om det blir nåt mellan oss så är det bra, på sikt. Jag kommer att må bra av att inte ha hans blick på mig på det sättet. Men ändå – och det är här jag inser hur djupa hjulspåren är – saknar jag det. Inte ett ord har kommit. Jag vet inget alls om vad han tänker och känner när han ser mig naken, när han tittar in i mina ögon eller rufsar i mitt hår. Jo. Jag kan tänka mig, utifrån att jag vet att han tycker om mig. Men orden, blicken. Det tar emot att ens tänka det… men det fattas. Min hjärna tänker: sluta tramsa dig, det är ju detta du vill och mår bra av. Men magen svider till av ologiska men envisa funderingar.