Förlåt

Det är tungt att göra någon illa. Jag blir ledsen när jag tänker på det. Hur min rädsla för att såra har lett till att jag sårat än mer.

Jag fick aldrig lära mig att ta konflikter. Bråka och tjafsa om saker skulle man inte, det var bara såna där som gjorde det. Såna som inte skötte sig. Hemma hos oss arbetade man och stod i och snackade inte. Bara. För det låg mellan raderna att de som snackade en massa och hade åsikter och tyckte olika, de jobbade inte.

Länge, länge var jag en konfliktovan mes. I många lägen är jag det fortfarande men jag har blivit bättre på att ta för mig och säga ifrån. För bra i vissa lägen. Jag säger ifrån och tar inget skit, men gör det inte alltid på ett juste sätt. Det finns en stor ledsenhet i mig över alla gånger jag blivit trampad på och tagen för given eftersom jag inte sagt till. Den har skapat ett hämndbehov som jag bara till del varit medveten om.

Jag har aldrig velat ljuga. Jag har inte fått nån kick av att ljuga. Jag har skämts. Varenda gång.

Jag vill vara sann, jag vill kunna stå för mitt liv och hur jag vill ha det. Jag vill inte behöva be om ursäkt.

Men nu har jag anledning att göra det. Så: Förlåt att jag inte berättade.