Magen

Denna vinterbleka kroppsdel som antas kunna signalera obehag inför det vi inte bör utsätta oss för, som svider när någon är elak (eller när vi befarar att), som - om den kunde - skulle blinka rött när lögner uttalas.

Magkänsla. Ett bra ord och en hjälp i mycket. Min magkänsla har ibland hojtat högt men jag har struntat. Borde inte, men har. Som när jag satte mig på en buss en söndag i maj och åkte till en kille som inte ville ha mig där. Men som sa att han ville. Som när jag skrev på ett andrahandskontrakt på en lägenhet trots att magens hela arsenal av varningslampor blinkade.

Varför gör man sånt? Det är en viktig fråga för mig. När det gäller mig. Varför gjorde jag det? Varför lyssnade jag inte?

Nu letar jag lägenhet och använder magen. Trivsel. Här vill jag bo. Så ska det kännas. Både ute och inne och på vägen dit. Det gäller att skala bort vill-flytta-paniken och tänka på sen. Här ska jag och barnen bo sen. Alltid.

Mannen diskuterar sin magkänsla och den kan inte vare sig ta ifrån honom eller argumentera emot. Jag kan bara vara tyst. Min magkänsla säger mig nämligen att inga argument i världen kommer att få honom att lita på mig i alla fall.