Jag är frusen efter en promenad i minusgrader men varm inuti.
Barnen, de underbara, är runt omkring mig.
Det är bra.
Han har åkt iväg en stund för fika och möbelkik med Humlan.
Det är bra.
Snart är han hemma igen.
Det är också bra.
Jag trivs. Med nästan allt.
Rädslan släpper taget om mig.
Kärleken är varm och lugn.
Hans.
Min.
Jo, jag är rädd ännu.
Vet inte riktigt vad det är som händer.
Vad han vill och vågar.
Vad Tonträff egentligen betyder.
Hur det kommer att bli.
Sen.
Men just nu är det mest bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men när VET man nånsin det? Hur det blir sedan.
Du har en utmärkelse att hämta hos mig, om du vill. :)
Gott nytt!
/Svante
Nej, det har du såklart rätt i, man vet aldrig. Men man kan ju KÄNNA att det nog bli bra. Eller dåligt, om det är så. Magkänsla är bra grejer, den borde man lyssna på typ jämt.
Ska genast ila in till dig och kika vad det är för nåt! :D
Skicka en kommentar