Jag gråter

Jag gråter lätt. Så har det varit ända sen jag blev vuxen. Som barn var jag ett lätt barn som sällan gråt eller bråkade eller gjorde nåt väsen av mig. Men jag har lärt mig, kan man säga. Både att gråta, att bråka och att göra väsen av mig. Jag tror att det är sunt att kunna det, även om jag inser att jag blir a pain in the ass för omgivningen ibland.

Nu är jag mer avstängd mot Exmannen. Jag skyddar mig. Få människor har gjort mig så glada genom livet och få människor har gjort mig så illa och fått mig att må så dåligt. Han har den förmågan och det vet han om. Jag säger inte att han utnyttjar det, jag säger bara att jag inser att jag stänger av mot honom för att jag inte orkar bli ledsen. Detta lyckas inte alltid, ibland är jag inte förberedd när slängarna kommer och då kan försvaret för tillfället vara sänkt.

Igår hade jag ett litet samtal med Honom. Och jag grät. Det är inte intressant varför, det viktiga är att-. Han får mig att gråta, inte för att han gör mig illa utan för att han är lugn och snäll och möjlig att gråta hos. För det är en hel del som vill ut. Även om jag är väldigt glad över mycket också, så finns det en sorg över allt detta. Det är befriande att kunna gråta då. Och att det finns nån som tar emot.