Förlåt som fan

Vad gör man när tusen förlåt inte räcker? När det inte spelar nån roll hur många gånger jag säger ja, jag bar mig illa åt på massor av sätt och jag skäms över allt det. Jag vet en del om varför, men inte allt. Jag tar mitt ansvar och du har rätt att vara ledsen.

Vad gör man när han ändå är en katatonisk, ledsen vägg som jag inte når in bakom?

Och vad gör man när natten efter en sådan kväll består av klängighet och händer där man inte vill ha dem? Som man i halvdvala plockar bort och plockar bort och som bara återvänder?

Tro mig, jag vet att jag har gjort honom illa. Jag vet att jag gjorde fel och att han har rätt att vara arg och besviken och ledsen. Det handlar inte om det. Det handlar inte om att jag duckar från skulden.

Det handlar om det totalt oförutsägbara. Mysig kvällsfika med Yngstan och en liten vän till henne byts mot en Exman som kommer hem och är sur, arg, ledsen... utan att jag gjort nånting eller ens förstår vad det är som händer. Och som sen bara fortsätter och fortsätter ösa. Vad jag säger och svarar är betydelselöst. Eller det når inte ens in. Jag är bara publik.

Det handlar om att jag är den onda, monstret, den obalanserade, den utan känslor.
Människor som inte känner mig, som inte ens orkar försöka prata med mig säger saker som... gör så jävla ont.

Ja, jag vet. Jag borde hålla mig borta från att läsa vad folk skriver på hans blogg. Jag vet att jag borde skydda mig, stå över det, veta mitt värde ändå. Ja. Och det är lätt, förstås.

Jul snart. Norén-varning.
Jul snart. Tid.