Fastnar med blicken på huset på andra sidan gatan. En kvinna i rosa morgonrock kommer ut på en balkong. Kaffekopp och fårskinnstofflor, tänder en morgoncigg. Eller om det är förmiddags-.
Fridfullhet. Tid.
Här på andra sidan gatan, från henne sett (fast hon inte ser mig) dricker jag mitt kaffe.
Det är ledset i magen idag.
Jag är rädd
Rädd för allt jag inte vet
Rädd för det jag vet också
För vem jag är och hur det kommer att bli
Yngstans ord, barnets nyfikenhet:
Mamma, är det alltid du som gör slut?
Ja, så har det varit två gånger, två långa förhållanden med barn har jag lämnat.
Är det mig det är fel på?
Kanske går det inte att leva ihop med mig.
Kanske kan jag inte leva med någon.
Kanske kommer det inte att gå nästa gång heller.
Kanske borde jag inte ens försöka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Det är inte fel på någon.
Jag vet det, egentligen. Vissa dagar är bara lite tyngre än andra.
Jag vet att du vet.
Jag trodde att jag visste att du visste.
Och det visste jag ju också.
För du visste ju.
Klart du vet.
Jag vet.
Jag menar, jag vet.
Gud, vad jag vet.
Jag vet.
Tro mig.
Gud, vad jag pratar.
Över och ut.
Ja, gud vad du pratar
Och gud vad jag gillar det
Behöver att folk pratar med mig
Jag menar, inte folk som vem som helst
Utan nån som fattar
Som varit där själv
Som kanske är
Nu med
Skicka en kommentar