Jag är rädd.
För att jag begår mitt livs misstag. För att jag ska ångra mig och för att jag, om jag ångrar mig, ska ångra mig.
Jag är rädd för förändringen och ensamheten och utsattheten. Och att människor kanske försvinner.
Jag är rädd för att förlora den bästa vän jag haft. Jag är rädd för att hänga kvar vid en person som gör mig olycklig just därför.
Jag vill flytta nu och jag vill inte flytta alls.
Jag vill gå på loppisar och ha tjejfest i mitt eget hem och vänner på besök och vara med bara mig.
Men jag vill samtidigt inget annat än rulla ihop mig i fosterställning och säga ta hand om mig.
Jag vill ta hand om mig själv. Jag vill inte ta hand om mig själv.
Fan jag vet ingenting.
Bara rädd.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Var inte rädd... Det kommer ordna sig.
Tänker just så: att jag inte ska vara rädd. Att allt kommer att bli bra. Tack för att du påminner mig. Jag behöver bli påmind.
Läser din blogg för att jag är precis här. På väg att ta steget till gift särbo. Så mycket är fel i mig som inte är Hennes fel... men jag är så rädd att ångra mig och sen ångra mig...
Tack för allt du skrivit.
Skicka en kommentar