Åh tystnad. Ljuva. Inuti mig tänks nya rena nakna tankar. Väckta av bokläsning för Yngstan.
Om att se fram emot framtiden. Hur gör man det? Har för länge sen slutat tänka ut nån riktning. Livet är bara... att dagar går.
Att orka. Att väja och kämpa.
Så sällan nåt som känns wow.
Att åka till mamma känns väl inte direkt wow.
Det heller.
Men det känns bra. I alla fall.
Saknar känslan av att framtiden ligger där och är bra. Liksom.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Framtiden ligger där. Och är. Som en vilsen och udda tubsocka som såsmåningom hittar sin kompis.
Andas in och andas ut
Och allt blir bra
Till slut
Ja. Så försöker jag tänka. Eller så tänker jag ofta när jag är ensam. Ser fram emot. Sådär i all sin vaghet. Mot sommar, mot nya årstider sen. Mot allt äldre barn. Som flyttar hemifrån sen nån gång. Blir stora vuxna. Mot det som kanske händer med min mamma snart. Sånt. Men så sitter jag fast i ett klistrigt lerigt nu. I hjulspår och ältande och mönster.
Skicka en kommentar