Skrattig

Jo, men jag lever ju. Är bara inte här.
Så mycket.

Har inte fått fatt på formerna än.
Vad den här bloggen ska vara nu.
När den nya är det.
Som denna var innan.

Allt möjligt kan den bli.
Lite Bloggfrossa.
Lite Drömma.
Lite Joanna.
Glad och kär och arg, ibland.
Skrattig.
Som jag är nu.

Bråka lite

Nu är det bestämt: jag ska åka till mamma snart.
En helg helg.

Det är pirrigt i magen.
Jag hoppas att Han inte kommer att vara där.
Att hon har såpass insikt.
Men jag räknar inte med det.

Jag vet inte alls hur det kommer att bli.
Kan inte riktigt se helgen framför mig.
Så mycket jag vill säga, prata om.
Så mycket jag är rädd att säga.
Så många minnen av att bli en annan.
I det där köket.
Nån liten.
Nån som inte bråkar.
Som är rädd för att uppfattas som fel.
Som en som tror att hon är nåt.
Som en nyfiken - förveten - sort.

Men nu måste jag.
Inte bråka. Men.
Fråga. Prata.
Jo, kanske bråka lite.

Om bloggandet

Det här med att blogga. Att skriva en sån häringa offentlig dagbok och hälla ut sina tankar och grubbel till alla som vill att ta del av. Inklusive den Man man älskar och alls inte vill såra.
Det är svårt.

Ändå fortsätter jag.
Ändå fortsätter han.

Jo, vi pratar med varann. Också.
Den som till äventyrs tror att vårt hela liv levs här på Blogger har en lite för livlig fantasi för sitt eget bästa. Det händer ju en hel del i tillvaron som inte nämns här. För att det är en rätt nischad blogg jag skriver (jag mer än han) och för att jag är rädd om mitt privata, i betydelsen anonyma, jag.

Vi är såna här. Som vi verkar.
Men inte bara.
Fan att man måste säga det, liksom.

Att kommunicera

Sorg. Sorgligt.

Jag skriver dagbok på en ny blogg och det är skönt. Såklart.
Att ingen läser betyder att ingen blir sårad, att ingen ställer mig mot väggen, att det jag skriver inte blir en anledning att gräla.
Men det betyder ju också, än så länge, att ingen läser.
Ingen alls.

Det är nytt. Befriande på ett sätt.
Men också lite ensamt.

Jag kommer att vara kvar här.
Också.
Vilken blogg som blir mitt mesta ställe vet jag inte.
Det ger sig, antar jag.

Mannen tycker att det är ett problem.
Skriver att vi måste reda ut min syn på öppenhet och kommunikation.
Jag tycker att det är rätt lätt. Egentligen.
Min andra blogg är min dagbok.
Den läser ingen.

Vad det har med öppenhet att göra. Förstår jag inte riktigt.
Prata med varann ska vi förstås.
Fortsätta göra.
Fast lite mindre och mer koncentrerat.
Som att äta en dyr pralin i veckan istället för.
Billig choklad varje dag.

Ny, nån nystans

Nej. Jag kommer inte att sluta blogga. Jag kommer att skriva tills jag dör.
För jag dör annars.
Inuti.

Pretto, ja visst. Men så känns det.
Jag blir platt och torftig om jag inte skriver.
Nånstans.

Nu finns ett ställe till.
En annan blogg.
Den som vill hitta mig gör det.
Fast inte du, Mannen.
Du kan väl pliz låta bli att försöka.

Hur som haver. Idag känns det bra i magen och överallt.
Solen smeker världen och kärleken känns lätt.
Eller lättare i alla fall.

Bloggen byter skepnad

Sluta blogga om relationen. Ett förslag.

Ja. Jag fattar poängen. Absolut. För vad folk än säger så kan man inte låta bli att läsa på en blogg man har länken till och som... handlar om en själv. Där man nämns och vänds och vrids på. Där människor som aldrig har träffat en uttrycker åsikter om en. Att mina läsare skriver om mig är en sak, att de skriver om min man en helt annan. Och vice versa på hans blogg. Jag har blivit otroligt ledsen många gånger över saker som hans läsare har kostat på sig att säga om mig.

Bloggen är min dagbok. Har ersatt min dagbok. Den är min ventil, en plats där jag kan samla tankarna och fundera högt. Och som en bonus: kommentarerna. Människor som är eller har varit i min situation, som känner igen sig, som vill prata. Många är det gånger då kommentarer har fått mig att bli lugn och glad och se med andra ögon på mig själv och det som händer mig.

Nu ska min blogg bli nåt annat. Vad? Jag vet inte det. Jag vet massor av saker jag kan och vill skriva om, men behovet av att skriva om mig själv och min relation och hur jag mår försvinner ju inte. Så. Ny blogg, ny adress. Som ni får leta upp på egen hand. Kanske det blir.

Mannen min!

Jag förstår att du blev ledsen. Liksom jag är. Ledsen över att känna mig fel och som en brist, ett Problem. Orkar inte vara ett problem. Vill må bra. Så desperat vill jag det. Vill få hitta min lust i lugn och ro och utan krav på att. Det är så svårt.

Jag förstår dig med, din längtan och saknad och funderingar på om det nånsin ska bli annorlunda. Förstår dig.

Jag blir bara så provocerad och ledsen över att jag är fel. Att jag alltid, avrundat, har varit fel när det har handlat om sex. Jag skulle vilja ta det lite lugnt. Se tiden an och inte panika så mycket. Det kanske du inte tycker att du gör. Du kanske inte känner dig panikslagen eller oroad. Men det når i så fall inte riktigt mig. Jag skulle önska att sex bara inte fanns ett tag. Så att jag fick längta. Men det vet jag/tror jag inte att du går med på.

Jag vet inte hur jag ska vända. Den arga jag som är så trött på att vara fel. Som slår bakut mot att vara fel.

Det gör mig så ledsen.

Jag älskar dig och vill leva med dig, vad du än tror. Jag vill verkligen det. Och jag vill ha ett bra skönt fint sexliv med dig. Ett liv där jag har lust och känner glädje inför sex. Just nu är vi långt därifrån, tillsammans är vi det.

Brist trots

Min lust. Min bristande-

Bristande? Enligt vilken måttstock då?
Jag mår dåligt av det men varför gör jag det? För att jag med mitt villintehasex gör en människa jag älskar ledsen? Mår jag dåligt utanför skulden? Hur ska jag kunna veta?

Om jag bara inte vill ha sex och det inte påverkar nån annan. Så är väl ingen skada skedd.
Om jag bara inte vill ha sex nu. I en relation med en man som vill det. Så. Ja...
Är skada skedd.
Då är det ett Problem. Som ska åtgärdas.

Hemläxa. Har jag fått:
Onanera.
Raka dig så kommer du att fokusera.
Se film. Vuxenfilm.
Sånt.
Jovisst, kanske funkar.

Men. Samtidigt blir jag galet provocerad av att känna mig som en brist. Ett Problem.
Mitt lidande är relationellt. Jag lider inte i mig själv utan för att jag är ett problem i en relation.
För att man inte kan ha sex ensam.
Eller. Det kan man väl, men det är ett komplement och inte en ersättning.
Inte en fullgod i alla fall. När man vill vara två.

Jag blir också som feminist väldigt arg och trött på alltihop.
Vill bara sova i pyjamas med allt mitt lurv kvar.
Och inte onanera alls.
På ren trots.

Sova särbo

Han kom hem till mig igår. Sent. Efter bio.
Vi hade bestämt att han citat skulle komma och sova hos mig.
Eller det var vad jag trodde i alla fall.

Klockan var efter elva. Jag hade hunnit somna.

Han trodde-ville-längtade efter en stund av vakenhet tillsammans.
Sex kanske.
Men annars bara lite gos och hångel.

Jag.
Sov. Och ville sova.

Han.
Kunde inte sova.
Gjorde en massa annat.
Inget konstigare än ett besök på toaletten. En påslagen dator - pip. En i golvet tappad mobil. Jag vaknade till varje gång. Jag brukar kunna sova trots ljud. (Gudihimlen, jag har ju tånnisar). Men i natt kunde jag inte. Spänd. Kände kraven.

Vaknade. Somnade om.
Vaknade igen.
Kände irritationen växa.

Imorse. Ingen bra morgon. Sömnbrist i hela kroppen.

Fan att det ska vara så svårt att vara särbo.

Framtiden

Åh tystnad. Ljuva. Inuti mig tänks nya rena nakna tankar. Väckta av bokläsning för Yngstan.
Om att se fram emot framtiden. Hur gör man det? Har för länge sen slutat tänka ut nån riktning. Livet är bara... att dagar går.
Att orka. Att väja och kämpa.
Så sällan nåt som känns wow.

Att åka till mamma känns väl inte direkt wow.
Det heller.
Men det känns bra. I alla fall.

Saknar känslan av att framtiden ligger där och är bra. Liksom.